Italienska vita viner

Med 20 vinregioner och tusentals olika druvsorter (alla används förstås inte kommersiellt) så är Italien ett myller av områden och vinstilar. Italien brukar tillsammans med Frankrike tävla om att producera mest vin årligen och till ganska nyligen var kvalitetsviner ett undantag.

Italien är ett av världens äldsta vinländer men medan Frankrikes vinnäring gått mot kvalitetsregioner och klassificeringar av le terroir så var italienarna länge inriktade på massproduktion. Vin var ett livsmedel som gick hand i hand med maten och det mesta man producerade tappades inte ens på butelj.

Under efterkrigstiden exporterade landets vinproducenter mängder av undermåligt vin utomlands. Det fick i sin tur till följd att exporten minskade vilket man försökte kompensera med att höja avkastningen vilket i sin tur gav ännu sämre vin.

1963 antog man en vinlag som skulle få bukt med problemen. Det var bara det att lagstiftningen inte hängde med i utvecklingen och baserades på redan tvivelaktig praktik i de olika områdena. Den tvingade bland annat vinbönderna att göra ett sämre vin än de kunde bara för att lagen stipulerade att vissa sämre druvsorter måste vara med i de angivna blandningarna. I Chianti fick detta till följd att egendomar och producenter under 1980- och 1990-talen klassade ned sina viner till vanliga bordsviner - Vino da Tavola (lagens lägsta kvalitetsklass) för att de skulle kunna göras på den bästa druvsorten i området - sangiovese (med eller utan hjälpa av importerade franska sorter). Resultatet blev superbordsviner eller supertoscanare som satte standarden för toppvinerna i Italien.

Den stora kvalitetsrevolutionen skedde på 1980- och 1990-talet när de yngre generationerna i bland annat Toscana och Piemonte ifrågasatte mycket av den gamla visdomen. De unga vinmakarna ville göra viner som liksom de stora vinerna från Bourgogne och Bordeaux kunde drickas tidigt och lagras länge.

Under 1990-talet reviderades vinlagen rejält och man införde bland annat en ny kvalitetsklass kallad Indicazione Geografica Tipica, eller IGT, för lite mer experimentella viner som gjordes utanför de mer snäva bestämmelserna i de två högsta kvalitetsklasserna DOC- och DOCG (mer om dessa här nedan).

Idag finns över 70 områden som har rätt till den högsta klassificeringen DOCG - och det är de flesta överens om att det är på tok för många. Flera av dessa producerar varken tillräckligt många bra viner eller har alltför stor variation mellan vinerna för att tillhöra den högst klassen.

Vinlagen i Italien har också reviderats flera gånger och nu senast 2010 klumpade man ihop de två högsta klassificeringarna DOC och DOCG i en klass kallad DOP (hela systemet bygger nu på EUs klassificering av vin från 2008-2009). Det vara bara det att man inte förbjöd eller avskaffade de gamla beteckningarna, så fortfarande använder producenter och lokala kontrollorgan de gamla kvalitetsklasserna. Något som kan vara extremt förvirrande för vinkonsumenter.

Den grundläggande lägsta nivån är den som tidigare kallades för Vino da Tavola - och som nu kallas bara Vino/Vini följt av Rosso eller Bianco. Vinet kan komma från var som helst i EU och får inte ha region eller årgång på etiketten. Enda informationen är om vinet är rött eller vitt.

Ovanför denna nivå finns Vini Varietal - viner som får ange druvsort och årgång (om druvsorten utgör 85 procent av druvorna till vinet) men inte geografiskt ursprung. Därefter följer IGP, Indicazione Geografica Protteta som motsvarar 1992-års IGT med krav på druvsort, skördeuttag, vinifiering etc och som får etiketteras med både geografiskt ursprung och årgång. Det finns idag omkring 118 sådana IGP/IGTs. Efter fem år som IGP kan de ansöka om att få upphöjas till DOC/DOP.

Därefter kommer de två högsta klasserna - Denominazione Origine Controllata, DOC, och Denominazione di Origine Controllata e Garantita, DOCG - nu ihopslagna till DOP (Denominazione di Origine Protteta - eller viner med skyddat ursprung), men fortfarande används alltså båda de två äldre klassificeringarna parallellt. Det finns omkring 332 DOCs och 73 DOCGs i Italien.

Lämnar man vinlagens snårighet så blir det lättare. För det stora kända italienska vinerna är inte alls lika många även om det finns en mängd olika områden som gör mycket bra viner.