Vinskolan: Glöggens historia

Även de gamla grekerna drack glögg

Hur svenskt vi än anser att glögg är idag så är inte traditionen svensk från början. Under antiken njöt såväl grekerna och romarna av kryddade viner. De två främsta anledningarna var att kryddorna ansågs ge hälsobringande egenskaper, men de hjälpte också till att dölja oangenäma smaker i viner. Man kallade drycken conditum paradoxum – ”överraskelsens kryddor” – och från 300-talet och framåt finns romerska recept som möjligen kan ses som en historisk föregångare till glögg. Det man vet är att kejsar Nero uppskattade dessa drycker – gärna i samband med orgier. Under 1400-talet görs historiska omnämnanden i området kring Rhen om hur de tyska slotten värmde och kryddade rödvin för att hålla värmen under de kalla vintermånaderna – så kallat glühwein.

Första gången i Sverige

Första gången som glögg nämns i svensk skrift är år 1609 då ordet ”glödgat win” dyker upp, men man vet att vi redan under medeltiden och 1500-talet drack olika varianter av ”glögg”. Kung Erik XIV hade exempelvis Lutendrank som favoritdryck. Lutendrank innehöll vin, kryddor och mjök och serverades i 210 kannor på hans kröning år 1561. Gustav Vasa däremot ville ha Rehnvin med socker, honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor i sin kryddblandning. Det glödgade vinet dracks – som namnet antyder – varmt, och efter hand förkortades ”glödgat win” till enbart ”glödg”.

Utvecklades under 1800-talet

Dagens glögg tros ha ganska lite att göra med dåtidens glödgade viner som ofta späddes ut med hett vatten. Därmed var de alkoholsvagare och påminde under större delen av 1800-talet mer om glühwein. I recept från 1837-1870 nämns ingredienser som muskotblomma, kanel, kryddnejlikor men också mer ovanliga komponenter som lakritsrot och islandsmossa. Glöggen blev allt starkare i takt med att man upptäckte att karamelliserat socker förbättrar smaken. Genom att placera sockret i ett nät ovanför glöggen och tända på alkoholångorna lät man den brinnande alkoholen (som bör vara på starkvinvinsnivå) göra jobbet. Idag används inte längre metoden eftersom förångningen och avbränningen halverade alkoholhalten och det ansågs vara ett slöseri. I samma takt som att alkoholen steg i glöggen började man också tillsätta allt fler kryddor.

En sentida svensk jultradition

Först runt 1890-talet blev glöggen en svensk jultradition. Under denna tid kunde man köpa glöggblandningar med julmotiv hos de flesta vin- och sprithandlare och särskilda glöggserviser började saluföras. Det är också någonstans här som namnet ”glögg” etableras. Man vet inte exakt varför just julen blev glöggens tid, men en kvalificerad gissning är att varm och söt glögg var ett utmärkt sätt att värma kalla själar runt midvintertid. Det är också från denna tid som de två glöggtyperna vinglögg och starkvinsglögg som vi använder än idag härstammar – den senare spetsad med starksprit för att höja alkoholhalten. Även i modern tid används liknande kryddor som Gustav Vasa föredrog; honung, kanel, ingefära, kardemumma och nejlikor, men alla glöggtillverkare har så klart sitt eget hemliga recept och nya fantasifulla smaker dyker upp varje jul. Från och med mitten på oktober syns en rejäl ökning i glöggförsäljningen som pågår fram till det nya året – ingen jul utan glögg helt enkelt!

Klassisk julfirande à la Carl Larsson ("Julaftonen" från 1904)