Även om det såklart är roligare att prova champagnen kan man faktiskt uttyda väldigt mycket om champagnens stil bara genom att läsa av etiketten – man gör helt enkelt en så kallad ”torrprovning” genom att läsa av ledtrådar på etiketten.
Hur vet jag vilken druvsort min champagne innehåller?
Champagne är förhållandevis enkelt när det kommer till att hålla koll på tillåtna druvsorter – du behöver i princip bara komma ihåg pinot noir, pinot meunier och chardonnay.
- Pinot noir utgör 39% av odlingarna och ger champagnen struktur, bärighet, finess och potential för lagring.
- Den blå druvan pinot meunier (som är släkt med pinot noir) är en tålig druvsort som ger den fruktighet och fräschör som är bra när champagnen skall drickas ung – totalt utgör den 33% av odlingarna.
- Förnäma chardonnay (28% av odlingarna) bidrar med stringens, syra, ett långt liv och frukt.
- För den supernördige kan det vara det också vara värt att nämna att 0,3 % av odlingarna utgörs av druvsorterna arbanne, petit meslier, pinot blanc och pinot gris. Dessa spelar en minimal roll för området, men är en kuriositet att prova om man får möjlighet.
Merparten av alla champagner är blends – så kallad assemblage – av två eller fler av de tillåtna druvsorterna. Generellt kan man säga att ju högre andel blå druvor en champagne innehåller desto fylligare är den och vice versa. Står det ingenting på etiketten skall du utgå från att champagnen är en blend. Ibland kan man däremot se någon av följande uttryck:
- Blanc de Blancs = 100% gröna druvor, dvs. chardonnay
- Blanc de Noirs = 100% blå druvor, dvs. pinot noir och/eller pinot meunier
- Rosé = kan vara en blend av alla tre druvsorterna, där man antingen macererat skal från blå druvor i musten eller blandat rött och vitt basvin för att få färg
- Cepage = franska ordet för ”druva”. Då och då ser man exempelvis uttrycket ”Cinq cepages”, dvs ”5 druvor”. Det innebär att champagnen innehåller 5 druvsorter och därmed alltså någon av de ovanligare som nämndes ovan

Kan jag se vilken kvalitetsnivå min champagne har?
Här blir det knepigare. Området Champagne har bara en appellationsstatus som täcker hela regionen, vilket är ovanligt. Alla champagner är således strikt sett klassificerade på samma nivå, men ibland förekommer uttryck som ”premier cru” och ”grand cru”. Vad innebär egentligen det? Så här funkar det:
Champagne bestå av de 5 departementen
- Marne
- Aube
- Aisne
- Haut-Marne och Seine-et-Marne
….som i sin tur består av 14 regioner, varav dessa fem är av störst vikt
- Montagne de Reims
- Vallée de la Marne
- Côte de Blancs
- Côte de Sezanne
- Côte des Bar
…inom dessa regioner finns
- 319 byar (uppdelat på 281,000 individuella lägen)
…dessa 319 byar är uppdelade på följande sätt:
- 17 Grand Cru-byar
- 44 Premier Cru-byar
- 258 oklassificerade byar
När appellationssystemet för champagne fastslogs på 1920-talet bestämdes alltså att 319 byar, där champagnetillverkning är tillåtet, skulle klassificeras. Det är bara här man får göra champagne.
De 17 byar som ansågs ge bäst kvalitet på druvorna klassades som Grand Cru och de som låg snäppet under fick Premier Cru-status. Resten av byarna blev ”bara” klassificerade som champagnebyar. Detta system är mycket ifrågasatt idag. Att ge en hel by samma kvalitetsstatus borgar ju såklart för att även en undermålig champagnetillverkare får kalla sin champagne för Grand Cru om hen råkar ha sina odlingar i en Grand Cru-by. På samma sätt blir många oklassificerade lägen med ypperlig kvalitet lätt bortglömda eftersom de har ”fel adress”.
Man kan alltså säga att det generellt är svårt att se på en champagne i vilken kvalitetsklass den ligger bara genom att titta på etiketten. Här måste man läsa på lite om producenten. De allra flesta champagneproducenter gör champagner i olika kvalitetsnivåer – från instegschampagne ända upp till husets bästa prestigechampagne. En indikation är såklart alltid prislappen.

Kan jag se hur mycket socker min champagne innehåller?
Socker har alltid spelat en stor roll i champagnetillverkning – det hjälper till att balansera syran och smakerna och tros av många också förlänga lagringsbarheten (det finns dock ännu ingen tydlig forskning som stödjer detta). Att tillsätta (eller inte tillsätta) socker i champagne är det allra sista som görs i tillverkningsledet. Precis innan kork och grimma sätts på kan champagnemakaren välja att tillsätta liqueur d’Expedition för att reglera nivån av sötma – fram till dess är all champagne knastertorr.
Även om man inte kan avgöra exakt sockernivå på en champagne bara genom att titta på etiketten så kan man ändå få en mycket god förståelse för champagnens presumtiva torrhet. Någon av följande begrepp syns alltid på en flaska champagne:
Namn på etiketten Tillåten mängd socker enligt EU-lag
Brut Nature 0-3 g/l (Supertorr)
Zero Dosage 0-3 g/l (Supertorr)
Extra Brut 0-6 g/l (Mycket torr)
Brut 0-12 g/l (Torr)
Extra Sec 12-17 g/l (Halvtorr)
Sec 17-32 g/l (Mellan halvtorr och halvsöt)
Demi Sec 32-50 g/l (Halvsöt)
Doux 50 + g/l (Söt)
Den uppmärksamme ser här att sockernivåerna överlappar varandra. Tre champagner från olika producenter med olika beteckning (exempelvis Brut Nature, Extra Brut och Brut) kan alltså potentiellt innehålla samma sockermängd (exempelvis 2 gram per socker). Generellt kan man dock lita på att en Zero Dosage alltid kommer att vara torrare än en Brut (det klassiska för en Brut är mellan 6-9 gram socker per liter) och så vidare.
Men hur upplevs sockernivån? Man brukar säga att all champagne upp till nivån Brut räknas som torra eftersom de upplevs som torra. Vilken stil man tycker är godast är högst personlig; vissa älskar en snustorr Brut Nature-champagne som riktigt krullar tungan medan andra tycker att det blir på tok för syrligt och föredrar en rundare och mjukare Brut. Är du osäker? Börja på nivån Brut – den är absolut vanligast!


Hur vet jag vilken årgång min champagne har?
Ungefär 95% av all champagne säljs årgångslös som en blend av flera årgångar. Detta är det traditionella sättet att göra champagne på eftersom området är så kallt att mängden druvor som skördas varje år varierar stort. Det är således smart att alltid spara champagne från föregående års skörd (reservvin) för att blanda med årets skörd (basvin). Det vanligaste är att man blandar 2–3 årgångar, men det finns extrema varianter där man blandar upp till 25 års reservviner. De sistnämnda har såklart en mycket hög prislapp. Finner du ingen årgång på etiketten kan du utgå från att det är en blend av olika årgångar. Står det däremot en årgång på etiketten kommer 100% av druvorna från detta år.
Vissa champagnetillverkare gör en årgångschampagne varje år medan andra bara gör de bästa åren. Årets väderlek har stor påverkan på hur eftertraktade årgångarna blir; håll gärna utkik efter 2012, 2008, 2004, 2002 och 1998 som alla är mycket fina årgångar de senaste 20 åren. Eller gör som sommeliererna; satsa på de lite ”sämre åren” som blir drickredo tidigare och som oftare har en mer generös prislapp. Lär dig gärna följande uttryck:
- Non Vintage (NV) = en blend av flera årgångar, oftast med störst procentuell andel basvin. Dricks vanligtvis bäst inom 3-5 år.
- Multi Vintage (MV) = en blend av flera årgångar, andelen basvin behöver inte vara den dominerande. Gränsen mellan NV och MV är mycket flytande. Dricks vanligtvis bäst inom 3-5 år.
- Vintage = Årgångschampagne (alla druvorna kommer från samma årgång). Kan vanligtvis lagras upp till 10 år – de bästa ännu längre.
- Millésime = Det franska ordet för årgångschampagne.
- Disgorgement date = Det blir allt vanligare att champagneproducenter skriver ut degorgeringsdatum på baksidesetiketten (det datum då kork och grimma sattes på). Detta är mycket användbart för NV-champagne då det blir lättare att hålla koll på hur gammal din årgångslösa champagne är. Har den legat i din vinkyl i 6 månader eller 5 år? Det finns dock ingen lag på att skriva ut degorgeringsdatum.

Ovan: Årgångschampagne från 2004
Under: Olika exempel på hur man kan skriva ut degorgeringsdatum på baksidesetiketten - ej att blanda ihop med årgång!

Vad betyder den konstiga förkortningen på min flaska?
Champagnes handelsstruktur skiljer sig en hel del från andra regioner. Det allomfattande organet heter CIVC (de bestämmer årligen skördedatum, mininivå̊ för alkohol och andelen reservvin som måste sparas till nästa år).
Under CVIC’s paraply finns ungefär 19,000 champagneodlare. 5,000 av dessa gör sin egen champagne, så kallad ”odlarchampagne” där den mest kända är Jacques Selosse. Resterande 14,000 odlare säljer sina druvor till de stora champagnehusen och kooperativen. Det finns 349 champagnehus som äger egna marker men också köper in druvor från långtidskontrakterade odlare. De mest kända husen är Moët & Chandon, Veuve Cliquot, Ruinart, Deutz, Pol Roger, Billecart-Salmon och Bollinger. Dessutom finns ungefär 100 kooperativ som Nicolas Feuilatte och De Saint Gall.
Om du känner till knepen kan du se på varje champagneflaska vilken typ av producent det är. I mikrostorlek i hörnet på fram- eller baksidesetiketten kan du nämligen alltid se någon av följande förkortningar:
- NM = Ett champagnehus
- RM = En champagneodlare som gör sin egen champagne
- SR = Två eller fler odlare som delar vineri för att producera och marknadsföra sitt vin
- CM = Ett kooperativ
- RC = En odlare som säljer sitt eget vin som vinifierats på ett kooperativ
- ND = En vinmäklare som köper och säljer färdigt vin under egen etikett
- MA = Ett märke som ägs av en kedja eller restaurang, tänk “buyers own brand”

Exempel på hur man tyder av etiketten
Så vad kan vi då uttyda av en etikett baserat på det vi lärt oss ovan? Om vi tittar på följande bild och börjar uppifrån kan vi uttyda mängder av information: NV Blanc de Noirs Vieilles Vignes Grand Cru, Egly-Ouriet

- Druvorna kommer från byn Ambonnay som ligger i regionen Montagne de Reims
- Det är en blanc de noirs som således enbart består av blå druvor (under den raden kan vi dessutom se tillägget ”Vieille Vigne de Pinot Noir” det vill säga ”Gamla rankor av pinot noir”). Troligtvis är detta alltså en ganska fyllig och bärig champagne
- ”Grand Cru” indikerar såklart att druvorna kommer enbart från Grand Cru-klassade druvor, i detta fall från byn Ambonnay
- ”Lieu-dit Les Crayères” är ett enskilt vingårdsläge i Ambonnay – alltså kommer druvorna från ett geografiskt litet område. Detta är en indikation på kvalitet.
- Champagnen är Brut, det vill säga torr och avrundad men troligtvis inte knastertorr.
- Mikroskopiskt litet kan vi också se ett litet ”RM” längst ned på etiketten vilket berättar för oss att producenten Egly-Ouriet är en så kallad odlarchampagne med eget vineri.
- Vi hittar ingen årgång på framsidesetiketten vilket indikerar att champagnen är årgångslös (glöm inte att se efter om årgången står på halsetiketten eller i sällsynta fall på baksidesetiketten – blanda dock inte ihop med degorgeringsdatum!)
Att torrprova en flaska är alltså både lätt och svårt på samma gång. Det är många parametrar som spelar in. När man jobbar som sommelier torrprovar man mängder av viner dagligen och googlar sig till den nödvändiga information som eventuellt inte finns på någon av flaskans etiketter. Det är ett mycket lärorikt och effektivt sätt att kategorisera vin som blir lättare ju mer man övar.
Här hittar du ett gäng fina champagner att öva på!