Filtrera & anpassa

Viner från Piemonte, Italien

Det aumlr kanske omraringdet dit allas blickar riktas just nu - men saring har det inte alltid varit. Saring sent som i boumlrjan av 1980-talet var det faring som pratade om vinerna fraringn Piemonte och knappast naringgon som skulle droumlmma om att ...

Läs mer om Piemonte i Italien
Det finns fler viner i Premium!

Här hittar du de bästa vinerna från de bästa producentera.

Hämta Premiumviner
Dölj atlas

Mer om viner från Piemonte


Det är kanske området dit allas blickar riktas just nu - men så har det inte alltid varit. Så sent som i början av 1980-talet var det få som pratade om vinerna från Piemonte och knappast någon som skulle drömma om att jämföra dem med klassikerna från Bordeaux eller Bourgogne. Det mesta vinet som gjordes i Langhe, där vi hittar de centrala vinområdena i Piemonte, buteljerades inte utan såldes som enkelt bordsvin på damejeanner. Fattigdomen var stor och samhället slutet. Vinet gjordes som det alltid hade gjorts med höga skördeuttag och lång skalmacerering (skalen fick ligga med i druvmusten i veckor och ibland månader) vilket gav viner som behövde 20, 30 eller till och med 40 år på sig för att mjukna och bli njutbara.

På 1980-talet var det flera unga vinmakare som tröttnade på traditionen och började titta sig om i världen för inspiration och vägledning. Så reste till exempel en ung Elio Altare från Barolo till Bourgogne och träffade vinmakare som inte bara gjorde vin som såldes för hundratals eller tusentals kronor flaskan. De åkte dessutom runt i Porsche och hade fritidsbåtar. Och de gjorde viner som kunde lagras i decennier men som ändå var njutbara att dricka redan som unga. Hemma i Langhe hade de knappt råd med traktorer och Elio Altare trodde inte sina ögon.

De var förstås också inspirerade av den kanske förste modernisten i Piemonte - Angelo Gaja - kallad “kungen av Piemonte”, som redan på 1960- och 1970-talen hade börjat experimentera med malolaktisk jäsning, grönskörd (där man tar bort löv och klasar för att koncentrera frukten i det kvarvarande druvorna) och franska ekfat (så kallade barriquer) i Barbaresco. Han var en av de första att introducera internationella druvsorter som cabernet sauvignon i Piemonte och göra vin från enskilda vingårdslägen (tidigare såldes vinerna som blandningar från olika lägen).

Hemläxan blev låga skördeuttag, kortare maceration (Altares Barolo från 1994 med bara 40 timmars urlakning eller maceration är legendarisk) och nya franska ekfat. Det var i alla fall vad världens stora viner då hade gemensamt. Och därmed var den moderna revolutionen född i Piemonte. Gaja och senare Elio Altare var förstås inte ensamma och det är inte heller en tillfällighet att det skedde just då. Med 80-talet kom en ekonomisk boom både i Italien och den övriga världen. Detta sammanföll med ett nyvaknat och genuint intresse för mat och dryck i USA. Plötsligt fanns en öppenhet som inte funnits där tidigare. Konsumenter och vinmakare började läsa internationella vinpublikationer och plötsligt lärde man sig av varandra. Lägg till en teknikutveckling som innebar renare och bättre viner än någonsin tidigare och en allt bättre kunskap i vingården.

I dag görs viner som är enormt mycket mer lättillgängliga i ungdomen. Saftigare och mjukare med mer primära bärsmaker (mindre tjära, aceton och läder) men som ändå utvecklas bra i källaren. Mycket har gjorts av konflikten mellan modernisterna (förutom Altare bland andra Giorgio Rivetti (La Spinetta), Luciano Sandrone, Domenico Clerico, Roberto Voerzio och Renato Cigliuti) och traditionalisterna (till exempel Bartolo Mascarello, Beppe Rinaldi och Lorenzo Accomasso). Men frågan är hur stor den konflikten egentligen var (Mascarello och Altare var inte bara grannar utan också nära vänner)? Sanningen ligger förstås någonstans mitt emellan och idag gör den unga generationen viner som lånar det bästa av det gamla och det nya. Dagens "traditionalister" är inte traditionella i exakt samma mening som deras föräldrar. Skördeuttagen är lägre, tekniken bättre och kontrollen mer medveten. Många av modernisterna har gått tillbaka till de gamla större faten (så kallade botti) och blivit försiktigare med ny ek. Och vinnarna är nog vi konsumenter.

Tittar man på området och druvsorterna så är det just nebbiolo (som fått namn av dimman - nebbia - som är vanlig i området) som varit grunden i Piemontes framgång i framförallt Barolo DOCG och Barbaresco DOCG. Druvsorten trivs fantastiskt i det subalpina och kontinentala klimatet med varma somrar och kalla vintrar. Den kan som sagt vara förbjudande sträv men också förföriskt parfymerad med en underbar kombination av fräsch fruktsyra, intensiv smak av röda bär (körsbär), nypon, tobak, läder, rosor och lakrits samt tjära. Bäst är den kanske i de fem Barolokommunerna - Barola, La Morra, Castiglione Falleto, Serralunga d’Alba och Monferte d'Alba och i Barbarescokommunerna Barbaresco, Treise och Neive.

Bra nervig nebbiolo (ofta uppblandad med vespolina, uva rara eller bonarda) görs även i Ghemme DOCG och Gattinara DOCG - men oftast i en något lättare stil än i Barolo och Barbaresco.

På senare år har även druvsorten barbera (bland annat tack var Braida och Giacomo Bolognas legendariska vin Bricco dell'Uccellone) fått en nystart. Förr var vinerna på barbera nästan alltid enklare viner för snabb konsumtion. Ganska tunna, lite kärva och friska i stilen. Nu görs de i en mycket mer seriös stil - oftast mörkare i färgen och mjukare än nebbiolo och med mer primära mörka bärsmaker och en chokladrökig ton efter lagring på nya ekfat. Men det finns förstås de som fortfarande gör mer traditionella viner men också dessa har en mjukare frukt än vad de hade för en 15-20 år sedan. De bästa kommer från vingårdar i Alba (Barbera d’Alba) och Asti (Barbera d’Asti DOCG).

Dolcetto - den lilla söta - har inte riktigt fått samma uppsving och görs för det mesta i en frisk enkel och bärig version som funkar utmärkt till det lokala köket. Mest kända vinet är Dolcetto di Dogliani (DOC och DOCG för Dolcetto di Dogliano Riserva). På senare tid har en annan piemontesisk specialitet fått lite spridning i vinvärlden. Druvsorten freisa (freisa grosso) stod förr mest för lätt bubblande mer eller mindre söta viner som användes som lunchvin eller en festdryck. Men idag är det också vanligt att man jäser ut freisa (på klonen freisa piccolo) som ett torrt rött vin som är lite som en vildare version av nebbiolo med tuffa tanniner och syror.

Även om det är rödvinerna som dominerar i Piemonte så är regionen så mycket mer än bara rödviner. På den vita sidan dominerar druvsorten muscat och de två bubblande mer eller mindre söta Moscato d'Asti DOCG (tankjäst stilla eller pärlande vin - så nära ren druvsaft man kommer - och världens bästa matchning till jordgubbar) och mousserande Asti Spumante (DOCG). Man hittar också en och annan producent av klassiskt torrt bubbel på muscat eller de klassiska champagnedruvorna chardonnay och pinot noir.

Precis nordväst om Alba i Roero har druvsorten arneis sin viktigaste växtplats (Roero Arneis fick DOCG 2006). Arneis betyder "den lille rackaren" på piemontesisk slang och anspelar på att den alltid varit svår att odla. Förr blandades den ofta med nebbiolo för att mjuka upp Barolovinerna och den höll ett tag på att nästan helt försvinna från vinodlingarna. Nu finns 1500 hektar arneis som ligger till grund för torra aromatiska viner med smaker av citrus, päron och blommor.

I Gavi tio mil söder om Turin görs vita friska viner på druvsorten cortese som antingen Gavi eller Cortese di Gavi (båda DOCG). I övrigt har chardonnay varit på frammarsch de senaste åren och den görs ofta som en ganska eksmakande variant. Här och var görs också lite frisk och speciell riesling. En annan lokal grön druvsort att hålla ögonen på är nascetta.

Missa inte heller Brachetto d’Acqui DOCG som påminner lite om en Moscato d’Asti men den är röd-rosa-orange i färgen. Vinet görs av druvsorten brachetto som först får en jäsning som ger ett vin som kanske håller en två-tre procent alkohol. Därefter följer tankjäsning (precis som med Moscato d’Asti) för att åstadkomma bubblorna. Det har gett ett sött men fräscht vin som osar av röda bär (framförallt hallon) och örter.