Barolo

Kungarnas vin och vinernas kung. Barolo är det absolut bästa och mest kända vinet i Piemonte, landet vid bergets fot.  

Barolo är ett av Italiens mest berömda röda viner och görs uteslutande av den blå druvsorten Nebbiolo, vars namn sägs komma från den dimma (nebbia) som ofta omvälver kullarna i regionen i nordvästra Italien, som omfattar hela 181 vingårdslägen spridda i elva kommuner i Piemonte. Det är dock fem kommuner som är mest kända och som står för huvuddelen av produktionen av Baroloviner: Barolo, Serralunga d'TAlba, La Morra, Monforte d'TAlba och Castiglione Falletto. Men det har på senare blivit vanligare att man ser och talar om vinerna från de andra 6 kommunerna: Cherasco, Diano d'TAlba, Grinzane Cavour, Roddi, Verduno och Novello. Särskilt de två sistämnda är berömda för två högt skattade vingårdar, Monvieglero i Verduno och Ravera i Novello.

Det har gjorts vin i Barolo åtminstone sedan Antiken, först av grekerna före kristus och sedan av romarna. En druva som kan vara Nebbiolo nämndes redan på 100-talet anno domini, men det är först 1298 som den nämns vid sitt rätta namn. Ett faktum som har haft stor betydelse för familjerna och vinproducenterna i Barolo var att Napoleon den I invaderade Piemonte 1796 och införde nya arvslagar där allt skulle delas lika mellan alla. Därför har Barolo en fragmentarisk ägarfördelning med många och små odlingar, inte olik den som man hittar i Bourgogne. 

Under 1800-talet drabbades den piemontesiska vinindustrin, precis som övriga Europa, hårt av inte mindre än tre vinrelaterade sjukdomar; klassisk mjöldagg (oidium), peronospora/dunmögel (en annan typ av mjöldagg) och vinlusen (phylloxera vastatrix) som nådde regionen 1886.  På den tiden var odlarna antingen för fattiga eller för isolerade för att nås av kunskap om hur man kunde bekämpa vinlusen, vilket fick förödande konsekvenser för de som livnärde sig på vinodling. 

I början av 1900-talet hade vinerna från Piemonte fått så bra rykte att många försökte härma stilarna, därför tog man redan 1908 de första stegen för att ursprungsskydda vinerna. Efter första världskriget låg Barolo i ruiner och många odlare valde att prioritera druvor som var mer motståndskraftiga mot sjukdomar, som Freisa, Barbera och Dolcetto. Depressionen ledde dock till att många företag i Turin gick i konkurs och efterfrågan på vin sjönk. Fattigdom och inflationen efter andra världskriget gjorde sitt till för att priset på Baroloviner sjönk och för unga italiernare i Piemonte kändes vinvärlden som allt annat än en framtidsbransch. 

Från négocianter till egen buteljering

Så sent som på 1980-talet var Barolo fortfarande ett fattigt och dåligt utvecklat vinområde. Det skulle dröja till slutet av 1900-talet och början av 1990-talet innan ekonomin förbättrades och det investerades i gamla och nya vinerier. Drivande i utvecklingen var en ung generation vinmakare som sökte inspiration från utlandet. Angelo Gaja i Barbaresco och Renato Ratti i Barolo var föregångare redan på 1970-talet. Sen följde ett helt gäng med unga modernister som i efterhand kom att gå under beteckningen Barolo Boys (det finns en bra film med samma namn som beskriver fenomenet). 

Barolo Boys, den nya generationen

Modernisterna införde nya metoder. Grönskörd i vingårdarna för att vinrankorna skulle få mer koncentrerad och bättre frukt, kortare macereringstider för druvorna i druvjuicen (från månader till ibland bara någon vecka eller några dagar, där Elio Altares 48 timmar för årgång 1994 står som något slags rekord) och inte minst lagring på små franska ekfat (så kallade barriques). Man införde också nya jäskar i rostfritt stål, så kallade rotofermentatorer, som roterade under jäsningen och gav en snabbare fermentering och extrahering (ofta lite nedsättande kallat för 'Tturbovinifiering'T). 

Modernister versus traditionalister 

Hand i hand med utvecklingen gick också ett ökat intresse för regionen och dess viner. Inte minst från amerikanska vinälskare och vinkritiker. De amerikanska vinjournalisterna med Robert Parker/The Wine Advocate och Wine Spectator i spetsen älskade den nya stilen på vinerna som var mjukare, mer koncentrerade och som hade tydliga inslag av ekfat. Och inte minst agenten, coachen och importören Marc de Grazia, en amerikansk-italienare som hade ett otroligt stort inflytande över att sprida intresset för vinerna. 

De första modernisterna kom att inspirera en helt ny våg av vinodlare som bland andra Mauro Veglio och Carlo Revello (då Fratelli Revello) för att bara nämna två. Men det fanns förstås de som gjorde vin som de alltid hade gjort. De mest kända namnen i den här gruppen inkluderar Bartolo Mascarello (känd för etiketten på årgång 1999 No Barrique No Berlusconi), Beppe Rinaldi, Cavallotto, Giacomo Conterno och Bruno Giacosa. Och efter Barolo Boys också Lorenzo Accomasso som fick personifiera traditionalisterna i filmen och vars viner ökade i pris från runt 30 euro flaskan till närmare 150 euro på några månader. 

Idag ser vi en ny rörelse där en ny generation söker det bästa från traditionalisterna och modernisterna och debatten och schismen mellan dessa kan sägas vara över. Många i den yngre generationen har återinfört de större botti-faten av slavonsk ek (en fransk barrique håller omkring 225 liter vin medan ett botti-fat kan variera i storlek från 1000 till flera tusen liter) och man har återigen börjat experimentera med lite längre macerationstider. Många har också (t ex både Carlo Revello och Mauro Veglio) gjort sig av med rotofermentatorerna. 

Utvecklingen över de senaste decennierna har generellt lett till en rejäl kvalitetsförbättring i hela regionen med renare och mjukare viner som har en mer vibrerande frukt som går att dricka långt tidigare än vinerna från den tidigare eran och idag är de flesta dessutom befriade från påträngande ekaromer. På 2010-talet började allt fler även ställa om till mer hållbar odling i regionen. Och intresset för vinerna har aldrig varit större. 

Barolo Communale och renässansen för Barolo Cru

Idag hyllas däremot ofta de enskilda vingårdarna i respektive kommun, men detta är ett ganska nytt fenomen. Visserligen hade Marchesi di Barolo en buteljering som lyfte fram regionens mest kända vingård, Cannubi, redan 1861. Men det var först 1961 som cru-buteljeringen föddes på allvar när Vietti gjorde ett enskilt vin från Rocche i Castiglione och Prunotto gjorde ett vin från Bussia i Monforte. 

Det var vinskribenten Luigi Veronelli som på allvar inspirerade cru-arbetet och med start 2010 erkändes en mängd olika vingårdar, så kallade Menzoni Geografiche Aggiuntive. Det är det närmaste vi kommer till Bourgognes Grand och Premier Crus i Italien även om de ofta är mångt större än vingårdarna i Frankrike (storleken på Cru-lägena varierar stort och även kvaliteten på vinerna från de olika vingårdarna). Det finns för närvarande 181 MGAs och när många vinmakare förr gjorde sina bästa viner med hjälp av frukt från flera kommuner så anses de bästa vinerna idag komma från enskilda crus. 

Några av de mest kända är:
La Morra: Rocche dell'TAnnunziata, Brunate, Conca, Gattera & Cerequio.
Barolo: Cannubi, Brunate, Cerequio (delas med La Morra) & Terlo.
Monforte: Bussia, Castelletto, Ginestra, Le Coste & Mosconi.
Serralunga d'TAlba: Ceretta, Falletto, Ornato, Lazzarito & Prapo.
Casteglione de Falletto: Monprivato, Rocche, Bricco Boschis, Fiasco & Villero.

Mellan alla dessa vingårdslägen finns det viktiga skillnader i höjd och jordmån. De dominerande typerna av jordmån är märgel, lera, sandsten och kalksten som ofta förekommer i olika kombinationer. Nebbiolo är den enda tillåtna druvsorten för Barolo och den får inte odlas lägre än 170 meter över havet och inte högre än 540 meter. Om man planterar nya vinrankor får dessa inte vara exponerade rakt norrut. 

Regler för produktionen

Regionen Barolo har kontinentalt klimat, med en medeltemperatur på 22 grader i juli och årsnederbörd på 850 mm, varav 85 faller i oktober som är den främsta skördemånaden. Luftströmmarna som följer Tanarodalen sänker temperaturen på sommaren och ger upphov till höstdimman, nebbian, som bidrar till att nebbiolo mognar långsamt. 

Omogna druvor är därför en risk, precis som hagel, frost och mjöldagg och skäl till att variationerna kan vara väldigt stora från år till år. De senaste årens klimatförändringar har inneburit att druvan mognat snabbare och också gett en ström av riktigt bra årgångar.

Jordmånen i västra delen av regionen där kommunerna Barolo och La Morra är belägna, består av kalkrik märgel som är kompakt, bördig och har en blåaktig ton då den är rik på magnesium och mangan.  Vinerna från Barolo och La Morra är därför generellt fruktiga och mer aromatiska och mognar snabbare. 

I östra delen av regionen består jordmånen istället av en hög andel komprimerad sandsten som kallas helvetian. Den är mindre kompakt, mindre bördig och har istället en beigegul färg. I denna del är kommunerna Monforte d'TAlba och Serralunga d'TAlba belägna. 

Vinerna därifrån är kraftigare, mer strukturerade och mognar långsammare. 

I kommunen Castiglione Falletto finns däremot båda typer av jordmåner och vinerna karakteriseras av en kombination av båda stilarna.

Hur smakar Barolo?

Baroloviner gjorda i modern stil behöver man inte lagra lika länge för att kunna avnjuta, även om de blir bättre med åren. De har ofta också en tydligare ton av ekfat och en mörkare färg. 

Mer generellt så är ett Barolovin ett ljust till medelmörkt vin som kan ha en stor parfymerad doft och smak av körsbär, rosor, tjära, choklad, lakrits, läder och tobak. Strukturen är ovanligt koncentrerad och tanninrik för att vara ett så ljust vin och vinerna har också ofta en hög syra. Förr var det vanligt att hitta toner av vinäger i vinerna men idag doftar de oftast renare men formlig explosion av förföriska dofter. 

Mat till Barolo